Slutet

Sensommar i nådens år 1792.

Min situation är ännu osäker och därför väljer jag i fruktan för mitt liv att inte avslöja var jag nu befinner mig. Under de senaste dagarna har temperaturen återigen stigit och det ryktas om att delar av Pariskommunen trängt in i Tuilerierna och fängslat kungen och hans familj. Arbetet med den konstitutionella monarkin har getts upp och snart verkar det som om nationalkonventet ska driva genom nyval med allmän rösträtt. Jag misstänker att den senaste tidens händelser beror på Bergets lismande för Pariskommunen. Endast schweizergardet är troget. Den nya massarmén mobiliserar i nordöst. Snart är monarkin också i teorin borta. Min tid här i vad som en gång var en lysande stjärna i Guds värdsliga himmelrike är snart slut.

Den gamla världen flyter bort med adelns röda blod genom slipprig kullersten - inom kort far jag med ett melasskepp till Le Havre och slutdestinationen Washington. Gatans pianoklanger tonar bort i takt med framtidens hopp om frälsning. Europa är förlorat. Allt är förlorat.