En dystopi

Jag bor tillsammans med en man som heter Mekelund. Han blir lätt uppstressad. Nipprig. Fladdrig. Han brukar gå runt och mumla "men vad är det här?" och "vet jag inte vem jag är?" dagarna i ända.

Men det är inte därför jag skriver. Alldeles precis ramlade, snubblade och tramsade Mekelund in från Stureplan där han varit på "konferens" med jobbet. Alldeles vild och alldeles vind. Han SKRIKER.

"Kan man inte bara få betalt för att dricka? Alltså, man jobbar ingenting, man bara dricker en jävla massa sprit och sen får man pengar för det. Va, kan man det eller?!"



Det här, mina vänner, är Sverige år 2009.