Havskatterna, kapitel 1

Håkan Johansson.

Jag kunde vagt erinra mig namnet. Ansiktet... nej, men namnet, ja. Eller blandade jag ihop honom med någon? Det är ju när allt kommer omkring ett ganska vanligt namn. Han har gått i en parallellklass till dig på gymnasiet, sa han. Jaha, svarade jag förstrött. Tröttheten molade i hela kroppen. Och?

Hur kände ni varandra, trilskades han. Tankarna flög runt i huvudet utan att fästa, utan att bilda samband. Jag minns inte. Jag minns en att det var en kille som hette Håkan Johansson men också en som hette Johan Håkansson och att de gick i samma klass. Men vem var vem? Det var ju nästan 50 år sedan. En mansålder, nästintill. Åtminstone kändes det så. Det sista visste jag inte om jag tänkte eller sade. Han fortsatte, fast nu med en mildare ton.

Minns du nu, frågade han mjukt, och höll upp en bild på en tonåring iförd studentmössa, glasögon och dimmig blick. Jag behövde inte ens tänka efter. Visst kände jag igen honom. Visst hette han Håkan. Jag minns att vi spelade fotboll tillsammans och jag minns en dråplig anekdot om hur Håkan tillverkat en korv av trä i skolans slöjdsal. En varmkorv. Av trä! Tänka sig så dumt! Jag höjde blicken och såg in i hans ögon. Ja, sa jag. Jag känner igen Håkan Johansson och jag kände honom ganska väl en gång i tiden. Men det var som ni kanske förstår nära ett halvt sekel sedan.

Jag stirrade på bilden igen. Studenten hade mössan lite på sned. Ögonen var suddiga, troligen påverkade av alkohol, men leendet avslöjade... ja, jag vet inte vad. Det fanns något spjuveraktigt över uppsynen. En naiv uppkäftighet, en ungdomlig glimt i ögat. Visst var han lite så till sättet, Håkan? En vag känsla av värme strömmade genom min sömndruckna kropp. Eller var det jag som konstruerade något i efterhand, något som aldrig funnits?

Hur kände ni varandra, sa han när han plötsligt avbröt mina funderingar. Tja, vi var vänner, sa jag. Vi lärde känna varandra på gymnasiet och umgicks i samma gäng. En annan i det gänget var för övrigt Mårten Frost... sa jag innan jag blev avbruten. Jo, vi känner mycket väl till din bekantskap med statsministern, sa han märkbart indignerat. Det har varit svårt att missa med tanke på dina skriverier. Men låt oss hålla oss till Håkan Johansson. När hade ni senast kontakt?

Det var i början av tiotalet, sa jag. Säg 2013 eller 2015 eller något i den stilen. Det var på en gemensam bekants bröllop och vi var... Var det på statsministerns bröllop kanske, avbröt han forcerat. Nej, svarade jag tvärt. Det var tidigare. Detta handlade om vår gemensamma vän Mattias, om det nu spelar någon roll. Han betraktade mig skeptiskt. Du menar att du och Håkan inte setts på över 35 år? Och inte hörts?

Nej, sa jag uppriktigt. Vi har inte hörts på väldigt länge. Det senaste jag hörde om Håkan Johansson över huvudet taget var att han gifte sig med en brasilianska och att de bodde i Piteå. Det var säkert 20 år sedan. Dessutom vet jag inte ens om det var sant eller inte, fortsatte jag och kände hur irritationen växte för varje mening jag var tvungen att formulera. Dessutom började oroskänslorna göra sig påminda. Vad är det som händer egentligen? Det var min tur att fråga.

Vad handlar det här om, frågade jag skarpt. Här väcks jag mitt i natten av telefonen, blir mer eller mindre tvingad till polishuset, och när jag kommer hit börjar du fråga om en person jag inte träffat sedan tiotalet. Jag hoppas för din och er skull, vem och vilka ni nu är, att det här är allvarligt. Jag är en människa av det slaget som brukar prioritera sömn klockan tre en torsdagsmorgon.

Han reste sig hastigt upp utan att märka att han välte ner en halvfull kaffekopp från bordet med ena armbågen. Hans ansikte var flammande och man kunde se hur halspulsådern jobbade för högtryck precis ovanför den hårt knäppta skjortkragen. Svetten rann nedför hans panna. Men ögonen var fokuserade, koncentrerade och fästa rakt in i mina. Han dröjde ett par ögonblick, som om han tog sats.

Det är mycket allvarligt, sa han. Jag är rädd för att det är mycket allvarligt, det som händer just nu.