Minnets tro på frälsning

Minnet.

Vi söker i det. Vi letar efter sådant som nyss skett och sådant som vi varit med om för länge sedan. Minnet bildar vår referens i vardagen och är vår egen inbyggda karta som hjälper oss att överbrygga vardagens hinder.

Ibland, men det gäller nog bara för en vissa individer, försöker vi minnas sådant som vi faktiskt inte varit med om. Jag gör det.

Jag kan erinra mig allt. Om nätterna drömmer jag om hur Berlingeneralaktens olycksaliga slutbestämmelser öppnade upp Kongobäckenet för de pennigstinna markenterarna med sina guldprospekt i högsta hugg. Aldrig någonsin har sådan rovlystnad skakat grunden för den europeiska humanismens projekt. Vi ville ju annorlunda!

Ibland uppstår spontana glädjerus i min fadda vardag, jag slås av de lyckokänslor som måste ha nått varje londonbos hjärta när Crystal Palace uppfördes i samband med den första världsutställningen 1851. Framsteg! Hopp! Frälsning! Jag delar Nationalkonventets så efemära förändringstro när man äntligen avskaffat det monarkistiska oket och framlagt sin nya författning. Tänker jag tillräckligt mycket, med överansträngning och olidliga samvetskval som följd, minns jag hur Keopspyramiden stod klar - jag står där själv som något flyktigt väsen och beundrar bygget. Stämningen är tät, horusprästerna uttalar någon gammalegyptisk besvärjelse, 19 krokodiler går en grym död till mötes och kvinnorna skriker. Hieroglyfer.

Plötsligt är jag i en buss som är kall. I danskjävlarnas buss fungerar inte värmen, det är december och således fryser vi som bara Armfeldts karoliner måste ha gjort. Men jag är inte arg, inte alls. Jag är bara glad för att allting lösts sig. Mot det nya, mot att allting återigen svindlar och att ingenting sägs helt enkelt för att det inte behövs. Gasljus i Berlin.

Frågan är då. Är jag vanvettig? Vanmäktig? Helgalen?