Morgon och förmiddag, 21 år

Kl 08.50 -12.00 - en redogörelse

Jag vaknar inte med ett ryck, snarare med ett långsamt stön. Morgon igen, plugg igen. Nattens drömmar, som på något konstigt vis alltid är en blandning av lyckor och olyckor, försvinner någonstans i duschen. På med kläderna, sätt igång datorn. Ett par minuter med sig själv i spegeln - några obligatoriska tankar om sin egen uppgivenhet och försvunna självkänsla. Man funderar på varför hjärtat dunkar till lite extra när jag tänker på bussen. Tänk om jag missar den? Bäst att äta frukosten lite snabbare så man inte kommer försent. Något kan ju ha skett.
Jag stiger på bussen, jag hann! Jag konstaterar nöjt att inget oförutsett hänt än. Chauffören ser småsur ut när han får sina 12 kronor. Fan, jag måste laga min cykeln - mina bussresor har redan kostat minst tre julklappar. Nu sitter jag ner. Plöstligt ser jag henne. Bland andra människor - pensionärer, medelålders kvinnor och ungdomar med fioler, sitter hon där. Med nattsvarta ögon och ledsen blick ser hon in i glasrutan. Hon kan inte vara mer än 17-18 år. Jag stirrar in i henne, jag fantiserar om hur jag flyger in i hennes huvud och berättar allt jag vill säga om vår så mystikhöljda existens här i vemodighetens tillvaro. Ingen lägger märke till mig, såklart - alla är upptagna med sig själva. När hon blickar upp mot mig och våra ögon möts är det som ljuv musik. Nu är jag i Wien, det är 1902, och av någon anledning vet jag att hon heter Diotima. Tankarna flyger iväg, hennes blick är hypnotisk och om det inte vore för Lunds Kollektivtrafiks segdragna högtalarljud vore jag förlorad. Vi åker längs Södergatan, jag känner hennes skira sorgsamhet som en frälsande räddning i nödens yttersta stund. Plöstligt avbryts mina apolegetiska drömmar. Ska hon hoppa av vid Katedralskolan som den gymnasist hon troligen är? Ska on bryta vår imaginära förlovning för den ack så viktiga matematikundervisningen?Spänningen är olidlig, i mitt inre gör jag en vadslagning - om hon inte hoppar av ska jag inte dricka öl ikväll. Nu stannar bussen, jag förnimmer en svag rörelse i hennes blick. Men nej! Hon sitter kvar! Jag bannar mitt fördomsfulla sinne och tittar förläget bort, mot någon annan distraktion. Nästa Botulfsplatsen - detta Mecka för lundapendlare. Här tar resan slut. Två sekunder senare är hon borta. Jag vacklar med blicken och försöker förgäves finna henne, för att få ett sista avsked. Men inget. Bussen går vidare. Hopp av vid Lundagård. Marsch upp mot institutionen. Seg, konstig, uppslitande, jobbig, undrande och inte minst, lååång.