Havskatterna, Kapitel 2

I en annan del av polishuset sitter det ytterligare allvarliga män. De är denna gång tre till antalet. De är som sagt allvarliga. Det dricks kaffe. Ingen har dock roligt. Det lilla förhörsrummet där männen sitter har kala väggar och en gulblek linoleummatta. Över det enkla träbordet, som jämte tre stolar utgör rummets kompletta inredning, tronar ett porträtt av statsministern. Han ler faderligt och finurligt som vanligt.

"Är det inte lika bra att du börjar prata nu?" Det är mannen till höger, som för övrigt är lite lik en gorilla, som pratar. "Och då menar vi inte att du ska dra den jävla historien om den där papegojfan en gång till. Den kan vi nu." Nu är det mannen som ser ut lite som en foxterrier som talar. Mannen på den andra sidan av bordet, en grånad stilig herre, visar bara oförståelse. Eller är det trots? "Men jag vet inte vad ni talar om. Jag har ju försökt förklara det för er. Kan ni inte säga vad det är som jag är anklagad för?"

De båda kriminalinspektörerna ser uppgivet på varandra. Gorillan gör en ansats till att resa sig, men blir hejdad av terriern. "Vi har ju haft span på dig ett tag nu. Vi vet allting om dig. Hela ditt liv känner vi bättre än du. Förskingringsskandalen på Venusdeltats förskola, din misslyckade karriär som cirkusartist och den oerhörda besvikelsen för att du inte blev skolminister i regeringen Frostgaard den där gången. Vi känner till alla dina smutsiga hemligheter. Att du brukar tjuvåka på Skåneexpressen, ditt förakt för småbarn, och, som du så vänligt har upplyst oss om redan, den där förbannade papegojhärvan. Detta är bara några exempel. Vi kan krossa dig när vi vill, och det vet du. Men vi gör det inte. Och vet du varför? Jo för att vi egentligen inte är intresserade av dig. Vi är intresserade av L".