Müllnergasse

Frostgaard. Namnet som får hästar att skena och flickor att gråta. Ni vet alla vad det handlar om. Att spela eller inte spela. Att värvas eller inte värvas. Att ara eller att inte ara; det är frågan.

Igår när jag promenerade längs Müllnergasse hade jag, som så ofta, Frostgaard i mina tankar. Jag har länge varit övertygad om att han skulle bli en succévärvning. Lågt begåvad ja. Skrivsborsööhhnn visserligen. Men vilken teknik! Vilka spänstiga muskler! Och snart också en solariebränna ryktas det.

Hur som helst, precis när jag passerade Ani Falstaffs guldprydda fasad, stötte jag som en händelse på två småräliga monarkister, Jonas Lundell och Mattias Laserroth. Jag avbröt dem just som de höll på att trycka in en skruvmejsel i en bildörr. Jag visste att de båda ofta och gärna diskuterade Frostgaardgate och har vitt skilda åsikter i frågan.

Jag tog förstås chansen, gav Lundell en kram och Laserroth tre kronor. Sedan var det en barnlek att få dem att åsiktsbattla varandra.

Schiller: Vill ni se Frostgaard i Donaupyjamasen?
Laserroth: Nej.
Lundell: Jag vill ha honom som alkoholchef. Och som inhoppare. Sedan Påsematchen har jag haft ett gott öga till honom. En elegant anfallare. Eller ytter förresten.
Laserroth: Jag hatar Mårten. Han går inte att lita på. Han har en osund kvinnosyn. Sparkar neråt och slickar uppåt. Jag vill ogiltigförklara hela hans livsfilosofi.
Lundell: Jag har egentligen inte så mycket invändningar, men han är en eldig ytter. Helst skulle jag vilja slippa honom men med de spelkvaliteterna är det svårt att ställa honom åt sidan.
Laserroth: Jag vill också säga att diskussionerna kring Mårtens eventuella anslutning till laget berör mig på ett personligt plan. För mig handlar det om en konflikt som går djupare än personliga motsättningar. Snarare handlar det om världs... världsomspännande... världsförändrande... världs... världsomspännande... världsligt... Nej världs... Äh! En klasskamp mellan öst och väst... nej, det handlar om en klasskamp, min egen särskilda sådan faktiskt. Det är liksom det klassiska. Som öst mot väst ungefär. Ja så menar jag!

Här avbröt jag intervjun. Rent spontant kan jag känna att jag aldrig tagit ett bättre beslut.