En kort historik över uran

Donaubloggen har på senare tid fått klagomål för att den inte lyfter fram naturvetenskap på ett tillfredställande sätt i sin journalistik. För att mota fan i grind kommer vi därför att inleda en serie reportage om våra mest folkkära grundämnen. Först ut är uran.

Uran är ett roligt, och väldigt användbart, grundämne. Man kan använda det till att göra kärnvapen, göra elektricitet och döda människor med det. Sannolikt kan det även användas som bränsle i Frostgaards trötta vrålåk. Men var kommer uran från?

Uran uppfanns i ostrogoternas rike på 500-talet e.Kr. av den smått spektakulära alkemisten Matteus Alkemiroth. Han blandade olika ingredienser i sin jazziga UV-ugn, och lyckades framställa ett ytterst lustigt ämne. Man förstod att det var ganska så farligt, men ingen kunde komma på vad det skulle användas till. Några försökte använda det som afrodisiak, men detta försök rådde ingen större framgång.

Efter fräsiga gränsstrider med de lustiga langobarderna föll uran i glömska under flera århundraden. Det var först på 1900-talet som en man som hette Albert Einstein hittade det under sin huvudkudde. Han blev så inspirerad att han snitsade ihop någonting som han kallade "rälativitetstheorie" (den där ni vet E=mc2). Jodå! Så var det allt! Sen slog han sig i slag med ett gäng räliga cowboysare från västgötaslätten och byggde en sjuihelvetesjävla bomb! Den största som någon hade gjort! Bomben var så rälig att den kunde spränga fem miljarder höghus på samma gång. Direkt uppstod det träta i gänget om hur bomben skulle användas på bäst sätt. De kortsiktiga cowboysarna ville använda den till att spränga kassaskåp när de rånade banker. Einstein, som var lite fiffigare än så, ville att man skulle spränga större saker.

Sen vet ni hur det gick.