GÄSTSPEL!
GÄSTSPEL!
Imorse vaknade jag av att någon tryckte in en lapp genom dörrspringan här i min herrgård. I början förstod jag ingenting. Sedan började det gå upp för mig. Någon är ute efter Mdokwana.
Samhällsreportagigt:
För inte alltför många år sedan var det jätteinne att vara nynazist. Alla skulle vara det. Man skulle ha rakade huvuden (man som i man i plural, inte att man skulle ha många huvuden som man rakade), bomberjackor, dricka weissbier och lyssna på Skroodrajvåhr. Och hata judar, förstås. Men om man är det idag är det lika populärt som att vara den som tar den sista nypotatisen vid midsommar. Visst finns det de som fortfarande håller kvar vid denna stolta tradition. Jag minns särskilt en man, en ung sådan, som när han av massmedia blev tillfrågad vart och/eller hur han skulle fira Lucia stolt svarade: Jag firar inte Lucia, men om jag gjorde det skulle jag fira i Tyskland, som är ärans och hjältarnas land. Men nu, när politisk korrekthet och Jante ingått ett oheligt äktenskap som inom femtio år kommer ha lämnat svenskarna utan talförmåga (Ingen kommer att våga säga något och stämbanden kommer att förvittra, Darwin kommer få rätt igen[1]), är det inte något man skryter med. Jag minns hur jag stolt stod framför eleverna i den sjundeklass jag vikarierade i Tyska för och berättade hur jag kunde ”Mein Kampf” utantill. Man vill gärna, i 2007 års Sverige, sopa det under mattan, till skillnad från för bara några år sedan.
Så hur gör du om du lever med lutningar kvar, som jag gör? Det finns flera alternativ för den sympatiserande.
1) Du kan undertrycka dem och inte tillåta dig själv att ens tänka något nedlåtande om judarna. Detta kommer dock att innebära mycket tid på soffan, där du tittar på nyheter, både vanliga och ekonomiska. När din första tanke inte är ”de kontrollerar allt!”, vet du att du har vunnit.
2) Avvänjningsterapi. Spendera en massa tid på banken och i regeringsbyggnader och på andra ställen hebréer samlas och utsätt dig för så mycket av deras girighet och smuts att du till slut blir judemättad. Jag måste dock varna att denna metod kan ha motsatt effekt. Om man håller sig till att få sin dos av zionistondska genom tidsskrifter och mailinglistor kan man klara sig ”över stängslet till frihet”, men om man spenderar så mycket tid med dem kan man bli uppeldad och finna sig själv hata judar på full gas.
3) Ett tredje alternativ är att bara låtsas att du inte tycker illa om dem, och hålla tyst. Men det går väl inte? Det funkade inte för mig.
4) Göm dig i en liten påse under vasken.
5) Konvertera. Detta är mitt tips. Jag gjorde det. Och inte bara för att jag i så fall, worst case, ses som en självhatande jude och inte antisemit, utan också för att jag har fått höra att jag ibland ser ut som en judisk komiker.
Jesus Eliasson,
Självhatande jude och f. d. antisemit.
[1] Den ljusa sidan är att vi inte kommer få en ny Babben Larsson eller Thomas Pettersson.
Imorse vaknade jag av att någon tryckte in en lapp genom dörrspringan här i min herrgård. I början förstod jag ingenting. Sedan började det gå upp för mig. Någon är ute efter Mdokwana.
Samhällsreportagigt:
För inte alltför många år sedan var det jätteinne att vara nynazist. Alla skulle vara det. Man skulle ha rakade huvuden (man som i man i plural, inte att man skulle ha många huvuden som man rakade), bomberjackor, dricka weissbier och lyssna på Skroodrajvåhr. Och hata judar, förstås. Men om man är det idag är det lika populärt som att vara den som tar den sista nypotatisen vid midsommar. Visst finns det de som fortfarande håller kvar vid denna stolta tradition. Jag minns särskilt en man, en ung sådan, som när han av massmedia blev tillfrågad vart och/eller hur han skulle fira Lucia stolt svarade: Jag firar inte Lucia, men om jag gjorde det skulle jag fira i Tyskland, som är ärans och hjältarnas land. Men nu, när politisk korrekthet och Jante ingått ett oheligt äktenskap som inom femtio år kommer ha lämnat svenskarna utan talförmåga (Ingen kommer att våga säga något och stämbanden kommer att förvittra, Darwin kommer få rätt igen[1]), är det inte något man skryter med. Jag minns hur jag stolt stod framför eleverna i den sjundeklass jag vikarierade i Tyska för och berättade hur jag kunde ”Mein Kampf” utantill. Man vill gärna, i 2007 års Sverige, sopa det under mattan, till skillnad från för bara några år sedan.
Så hur gör du om du lever med lutningar kvar, som jag gör? Det finns flera alternativ för den sympatiserande.
1) Du kan undertrycka dem och inte tillåta dig själv att ens tänka något nedlåtande om judarna. Detta kommer dock att innebära mycket tid på soffan, där du tittar på nyheter, både vanliga och ekonomiska. När din första tanke inte är ”de kontrollerar allt!”, vet du att du har vunnit.
2) Avvänjningsterapi. Spendera en massa tid på banken och i regeringsbyggnader och på andra ställen hebréer samlas och utsätt dig för så mycket av deras girighet och smuts att du till slut blir judemättad. Jag måste dock varna att denna metod kan ha motsatt effekt. Om man håller sig till att få sin dos av zionistondska genom tidsskrifter och mailinglistor kan man klara sig ”över stängslet till frihet”, men om man spenderar så mycket tid med dem kan man bli uppeldad och finna sig själv hata judar på full gas.
3) Ett tredje alternativ är att bara låtsas att du inte tycker illa om dem, och hålla tyst. Men det går väl inte? Det funkade inte för mig.
4) Göm dig i en liten påse under vasken.
5) Konvertera. Detta är mitt tips. Jag gjorde det. Och inte bara för att jag i så fall, worst case, ses som en självhatande jude och inte antisemit, utan också för att jag har fått höra att jag ibland ser ut som en judisk komiker.
Jesus Eliasson,
Självhatande jude och f. d. antisemit.
[1] Den ljusa sidan är att vi inte kommer få en ny Babben Larsson eller Thomas Pettersson.
posted by KaiserFranz at 3:39 em
0 Comments:
Skicka en kommentar
<< Home