Havskatterna, kapitel 4

Jag tog taxi hem till Dalagatan. Jag orkade inte annat, jag ville bara hem. När bilen körde över bron vid Tegnersgatan slängde jag en blick över axeln och såg hur Stadshuset gyllene kronor sken upp i morgonsolen. Klockan var inte mer än fem.



Symboliken kändes nästan överdriven. Stadshuset, detta vykort för Sverige, detta land som från och med i dag aldrig mer skulle bli sig likt och detta på grund av två pensionärer vid namn Håkan Johansson och Lars Lärga. I alla fall om jag nu skulle tro på allt jag hört denna underliga natt på polishuset. Ja, skulle jag? Borde jag? Jag visste inte och jag ville inte, men insåg samtidigt att jag inte hade någon större anledning att misstro polisen.

När vi kom fram gjorde jag en ansats för att betala taxin, men chauffören viftade avvärjande. "Jag har läst texterna om statsministern flera gånger om. Enastående bra!" sa han och pekade på en klisterdekal ovanför instrumentpanelen med texten FOLKPARTIET.SE på. När jag kom innanför dörren gick jag raka vägen in i badrummet för att tappa upp vatten. Jag hann knappt sjunka ner i karet förrän jag somnade.

Pang! Jag vaknade med ett ryck. Pang! Utifrån lägenhet kom en öronbedövande smäll. Eller var det två smällar? Förvirrat reste jag mig ur vattnet. Vad var det som hände? Jag hoppade upp ur badkaret och svepte en handduk om livet. Försiktigt gläntade jag på dörren.

Hallen var tom. Långsamt smög jag mig mot vardagsrummet. När jag kunde se in upptäckte jag genast vad som hänt. Mitt på golvet låg ett långsmalt föremål täckt i glassplitter. Jag blev stående ett par minuter, men efter att ha försäkrat mig om att ingen annan fanns i lägenheten vågade jag mig fram till föremålet på golvet.

I samma ögonblick som jag såg vad det var kände jag en tydlig ilning längs ryggraden. Framför mig, på golvet i min lägenhet, låg en träkorv. Jag sparkade försiktigt runt den med foten och upptäckte genast den vingliga texten på baksidan. "SUCK MY KUK" stod det textat.

"MVH LÄRGA".