Ett vykort från Tuta-Tuta

Nämen tjena!

Mdokwana här. Jag vet att det var länge sedan jag skrev någonting i blåggen. Jag har med stigande häpnad och förfäran läst allting tokroligt som har präntats ner på senare tid, och tänkte att det var tid att själv bidra med något.

Jag befinner mig nu på ett lite småmulet Tuta-Tuta, och tänkte skriva några rader hem till Sverige. Ja, hem och hem. För en sådan kosmopolit som jag är det här med "hem" något ganska så relativt. Jag har bott på många platser runt vår vackra planet: Tuta-Tuta, Belgiska Kongo, Brügge, Teckomatorp och Bratislava, för att bara nämna några. Men där som jag alltid har känt mig mest som hemma måste jag ändå säga vara Smörlyckan. Luften som darrar av förväntan, den fräna svettdoften och kanske framförallt badmintonnazisten varma vänskap genom åren. Det är inte att undra på att jag så ofta återvänder till denna plats.

Men om vi ska tala fotboll lite. Jag har ju trappat ner på mitt engagemang i klubben något på senare tid. Vad inte så många vet är att jag gick in i väggen för några säsonger sedan. Det kom liksom smygande, och jag skämdes mycket för det, men nu känner jag att jag har kommit så långt att jag äntligen kan tala öppet om det. Det är ju verkligen inget att skämmas för, men jag har alltid haft ett problem med att visa mig svag. Särskilt i den situationen klubben var i då. Det kändes som att omgivningen förväntade sig att jag skulle stå stadig som en klippa när det blåste som värst. Jag klarade det, även om jag grät mig igenom flera nätter, och fortfarande lider sviterna av denna ansträngning. Men nu har det gått så mycket tid att jag kan se tillbaks på mig själv då och använda den här erfarenheten i mina framtida engagemang.

Frågan är bara när jag ska ge mig in i elitkorpfotbollen igen. Min stackars låghalta mor blir inte yngre direkt, och det var huvudskälet till att jag åkte tillbaka till Tuta-Tuta. Sedan finns det andra projekt på det mer personliga planet som jag skulle vilja förverkliga. Till exempel har jag, trots mina 56 år, aldrig känt att jag har haft tid till att bilda en familj. Men jag börjar känna ett behov efter det nu, kalla det Mdokwanas biologiska klocka, eller vad ni vill. Jag har funderat mycket på hur kvinnan i mitt liv ska vara, eller snarare hur jag önskar att hon ska vara. Detta har sysselsatt mig under många ensamma kvällar på ön. Kanske känner någon av er till någon kvinna i lämplig ålder som skulle vara intresserad av en medelålders belgisk-tuta-tutsk fotbollsmogul? I så fall hade jag varit hjärtans glad om ni hade hört av er till bloggen.

Men nu känner jag att det börjar bli dags att avrunda. Nätterna på ön är svarta och långa, och det hjälper mig ibland att skriva av mig lite. Det är inte så bra att i alla situationer att hålla det som finns inom sig för sig själv. Ofta hjälper det att dela med sig av sina tankar och sina problem.

varma hälsningar från Tuta-Tuta

er Mdokwana