Havskatterna, kapitel 7

Vi lämnar nu kort vår stackars felparkerade hjälte, och flyttar blicken till maktens korridorer på Rosenbad. Kanske finner denna besynnerliga rad av händelser sin förklaring i regeringens dunkla gemak.

Telefonen ringde återigen ettrigt. Statsministern torkade än en gång sin fuktiga panna och tvekade att greppa telefonluren. Det hade varit en lång dag på jobbet, och ännu var inget slut i sikte. Tigande betraktande han telefonluren. Det var först efter en lång blick från finansminister Högberg, i regeringskretsarna mer känd som Vogels, som statsministern motvilligt lyfte den alltjämt ringande tingesten.

Kulturminister Lundell och finansminister Högberg betraktade nervöst sina händer och vågade inte så mycket som andas medan statsministern talade. Efter tre eviga minuter lade han på luren och vände sig beslutsamt mot sitt kabinett.

- Mina herrar. Nu är det allvarligt som graven. Jag pratade precis med premiärminister Lattinelli från Rom, och vår lilla prekära historia har nu fått internationella förvecklingar. Nu finns det bara en sak att göra. Vi måste ingå en allians så ohelig att jag knappt ens vågar föra den över mina läppar.

Vi måste föra hit Lärga...