Havskatterna, kapitel 8

Håkan och Lille Mattias hade förberett sig i många år. De kunde varenda detalj utantill, de behövde inte ens anstränga dig för att exakt återge hur allt hängde samman. I deras ögon var dokumentet bara formalia - kunskapen fanns i deras huvuden sedan en lång tid tillbaka - men det skulle ju bevisas också. Och oj, vad det skulle bevisas.
– Let's fuck this country in the pussy, sa Håkan och fingrade på det lilla chippet med all information.

Det var tio år sedan de satte igång projektet som de snabbt döpte till Havskatterna. Namnet skulle både påminna om djurets latinska namn Anarrhichesis som betyder klättrare - vilket Mattias tyckte var symboliskt för kvartetten - och det faktum att de skrev om osedvanligt fula fiskar, något som Håkan gärna framhöll i deras interna diskussioner. Hur som helst, båda gillade namnet och båda visste vilket genomslag deras avslöjande skulle komma att få.

Med hjälp av sina unika bakgrundskunskaper och lika speciella kontakter - både i maktens korridorer och i den undre världen - hade de lyckats lägga hela pusslet utan att någon hade kunnat hindra dem. Visst hade de stött på motstånd och besvärliga frågor då och då, men här hade Lars Lärga varit ovärderlig. Inget problem hade varit för stort, ingen motståndare för farlig.

Och nu var det nära.

Håkan och Mattias vågade knappt tänka på vilka effekter det skulle få för dem personligen. Samtidigt kände de att de varit noggranna. Hade det velat hade de kunnat trycka på knappen redan för två år sedan men de visste mer än väl att det var tvunget att vara vattentätt. Kunde man hitta en lucka eller ett frågetecken i relationen eller i korrespondensen mellan Mårten Frstggrrd och finansminister Högberg - ja, då riskerade allt att falla. Sådana vara reglerna.

Men det var kartlagt in i minsta detalj. Det svenska, och italienska för den delen, folket skulle få reda hur de fyra Havskatterna fuskat, mutat och hotat sig till den politiska toppen. Alla skulle få veta allt om pakten som slöts mellan Högberg, Frstggrrd och Lattinelli på den där nattklubben i Örtofta för trettiofem år sedan, de skulle få reda på allt om sockerbruksmiljarderna, de skulle få reda på hur den arbetslöse Höörsbon J. Blundell hotat att avslöja generande detaljer om Frstggrrds privatliv och kort därefter erbjudits en ministerpost i statsministerns regering - ja, allt skulle ställas ut i offentlighetens ljus. Till och med kaffeflickorna. Och imorgon var dagen det skulle ske.

De hade tidigt valt bort Månsens före detta tidning, de ville inte att han skulle bli inblandad. Håkan ansåg helt inte att man kunde lita på honom medan Mattias ogillade Stockholmare av naturen. De hade kommit fram till att istället för att vända sig till en tidning skulle allting läggas upp på Donaubloggen, en sida de varit med och startat några år efter millennieskiftet.

Men trots att de gått igenom varenda tänkbart scenario fanns det fortfarande oroskänslor som inte gav med sig. Framförallt var det två tankar som inte släppte taget: Hur mycket kände Månsen till egentligen? Och kunde de lita på Lärga, hur visste de att han inte skulle byta sida?

Samtidigt insåg Håkan och Mattias att de inte kunde lägga för stor vikt vid sådana funderingar just nu - det var alldeles för sent för att backa ur. Ingenting skulle hindra dem och imorgon skulle en regering falla.

De båda herrarna skålade i Amaretto.

– För Väggarp!