I ett rum

Jag tänker mig ett möte. Om det är ett sammanträffande eller något i förväg planerat är inte känt. Inte för mig iallafall.

Tre män i ett rum, sittandes på stolar. Alla är vända mot varandra så att de sitter i en liten ring. Kardinal Mazarin, Marcus Antonius och Mårten Eckhardt. Tystnad råder. Stillheten mellan de tre kan beskrivas som en lång djupvälvd svalka - som ett efterlängtat svar på en livslång strävan efter substans i tillvarons skuggömmor. Man suckar och stirrar varandra djupt in i ögongloberna lyckliga över att få vara ensamma. Ingen ser dem. Bara jag. Tillvarons väsen, sinnets demon och de oöverlagda handlingarnas hämnare. Jag finns, men ändå inte. Jag ser ingenting alls eftersom jag inte har ögon - men ändå förnimmer jag allt. Att titta djupt i Marcus Antonius ögon är som att se intighetens känslosvala egensinnighet i sin allra renaste skepnad. När mäster Eckhardt småsneglar i kardinalens stela apuliska korpögon rämnar nästan tystnaden. Men inget sker. Världen är lugn.