Vinterdvalan

Staden är fortfarande i vinterdvala.

Faktumet slår mig när jag står överst på trappan framför Gloriette, precis mitt i fokus av ljuset från de mäktiga strålkastarna. Jag har stått här ett par minuter och blicken har vant sig; jag behöver inte längre bli bländad. När jag lyfter blicken vet jag vad som väntar. Wien. Härifrån kan man se i stort sett hela staden.

Min nollpunkt. Det är här jag föddes, tänker jag. Det är här jag förlorade min oskuld och det är den här platsen som jag alltid kommer återvända till. Kanske kommer jag också att dö just här.

Vinterdvalan. Kylan. Färglösheten. Pariserhjulet i Prater utgör en närmast spöklik kuliss; som en evighetens väderkvarn; som en fåfäng symbol utan ett egentligt värde. Steffltornets spiror är vassa, gotiska och mer fientliga än någonsin. Hofburg, rådhuset, museerna. Stolta, mäktiga, sorgsna. De tjänar inte längre sitt syfte. De utgör bara en smärtsam påminnelse om en svunnen tid. Ett paradis som varade året om.

Jag tänker på hur det kunde bli så här. Hur och varför. Hur kunde hela monarkins framtid, fotbollslaget med de gudomliga löftena och världsomvälvande visionerna stå för ett sådant kapitalt misslyckande? Varför bara två segrar och hela tre förluster? Ett sorgens facit. En skam; eine schande. Eine schande für unser Land und unser König.

Det sägs att det är ny kamp på lördag. Jag bävar redan. En förlust skulle få fasansfulla konsekvenser. Vinterdvalan. Det är snart mars men vintern kan komma att fortgå. Våren kommer inte av sig självt, det vet jag sedan gammalt. Det behövs framgång och den måste vara konkret, den måste vara idrottslig. Det behövs segrar i Lugikorpen.

Jag fruktar det värsta. Jag fruktar fler förluster. Jag fruktar den eviga vinterdvalan. Och där, i den eviga vinterdvalan, är jag rädd att inte ens min nollpunkt skulle få lov att finnas kvar.