Havskatterna, kapitel 9

Samtidigt som de två gentlemännen omsorgsfullt smidde sina ränker närmade sig en volkswagenbuss långsamt Stockholms södra förstäder. Bakom ratten satt Lärga, ute på sitt eget korståg och med lojalitet för en sak, och endast en, närmare bestämt att utsätta Grönlands naturbefolkning för guds vrede i form av atomvapen. Ända sedan barnsben hade Lärga närt ett synnerligen innerligt hat för inuitisk kultur. Allt som den stod för i fråga om mytologi, levnadssätt och konsthantverk. Hans motiv till denna aversion var kända endast av honom själv, men icke desto mindre var den verklig och högst farlig.

Han mindes fortfarande dagen då Johansson och Lägerröth hade uppsökt honom på gården i Önneköp för att få hjälp med att förverkliga sina onda planer. Visserligen hade han inte mycket till övers för herrarna. Han betraktade dem som högst svaga pokerspelare som heller inte drack manliga mängder. Dock gick han med på att ställa sina diaboliska krafter till deras förfogande. Han hade bara ett krav, en kärnvapenbestyckad interkontinental robot. Herrarna lovade honom detta, och de började långsamt att skrida till verket.

Lite väl långsamt för Lärga. Efter tio år av omsorgsfullt smidda planer började Lärga långsamt tvivla på att han någonsin skulle få se sin kärnvapenspets. Ändå fortsatte han rutinmässigt att mörda, lemlästa och lämna meddelande fästa på träkorvar. Politik var han inte intresserad av. Han hade som sagt en egen agenda. Men någonting längst inne i hans reptilhjärna hade de senaste dagarna uppfattat att någonting var fel. Mycket fel.

Nu sitter han därför i sin buss körandes i riktning mot den kungliga hufudstaden. De svarta molnen börjar hopa sig på himlen. Det är här som denna sorgliga historia kommer att få sitt gruvliga slut.