Havskatterna, kapitel 10

I höjd med Västberga svängde han in vid en bensinmack. Inte för att tanka, men väl för att tänka. Han var tvungen att känna efter en sista gång, försäkra sig en gång för alla. Var det han gjorde det rätta?



Det var den 10 september 2051 och klockan hade just passerat nio. Det var en klar och ganska kall kväll, precis som vilken som helst egentligen.

Lärga tände en cigg.

"Få se nu" tänkte han och började räkna på fingrarna. Han gjorde alltid det när han skulle koncentrera sig, oavsett om det han tänkte på hade med siffror att göra eller inte.

"Jag har gjort allt som Mattias och Håkan har bett mig om. Jag har hotat folk i deras hem. Jag har lagt ut minor i Kävlingeån. Jag har satt Ola Kassler i personlig konkurs. Jag har bränt ner kannibalmuseet och jag har delat ut hotfulla träkorvar till barn. Jag har skändat och torterat, jag har skrubbat folk med lut, jag har stulit en fjärilssamling, jag har skrattat åt skämt som jag inte förstår, jag har kört helikopter naken – jag har gjort allt! Okej för den där gången jag sabbade Håkans äktenskap när jag pippa litta med hans brassefru på den där swingersfesten i Piteå men det var ju innan hela den här skiten började. Det räknas inte. Så… vafan har jag egentligen fått ut att allt det här?"

Lärga hade med åren lärt sig att han ofta tänkte fel, att hans resonemang gärna landade på fel ställe när det handlade om lite mer invecklade saker. Men ju mer han funderade, desto mer övertygad blev han om att han hade rätt den här gången. Lille Mattias och Håkan hade blåst honom. Det som Mattias sa kunde bara inte stämma. Att den här manicken – vad kallade han den, en UV-ugn? – skulle vara lika dödlig som vilken kärnvapensspets som helst, nej det gick bara inte att tro på.

Han drog handen genom sitt långa blonderade hår innan han pillade upp en dosa Grov ur fickan på armybyxan. Den gigantiska prillan gav stimulans åt reptilhjärnan.

"Jamen det är klart det är rätt" tänkte han.
"Att jag bytte ut chippet mot ett annat och stack iväg med originalet för att ge det till Månsen, ja, det måste vara det riktiga. Vad är det som fule Hågan brukar säga? Att den dära Månsen, det är Sveriges mest sensationsschyssta journalist det! Eller hette det sensationslasta? Sensationsvissna? Äh, nånting sånt var det. Och visst fan blev gubbhelvetet intresserad när jag ringde upp även om det tog lång tid för honom att fatta varför jag kastade in träkorven i hans lägenhet."

Lärga gillade inte Månsen, men det kunde inte hindra honom i det här läget. Uppgifterna skulle ut, Månsen skulle ta åt sig äran och Lärga skulle ersättas med den största summan som en svensk tidning någonsin betalat ut till en privatperson. "Om uppgifterna nu är korrekta, vill säga" hade Månsen sagt med en ton som Lärga uppfattade som överlägsen. Eller bögfittig, för att använda hans egna ord som han vrålat ut i intet efter att han lagt på luren i morse.

Men nu var det han som hade kontrollen. För pengarna skulle han bomba hela jävla Grönland tillbaka till istiden, även om det fortfarande återstod en del jobb. Han visste att han var tvungen att koncentrera sig. Faror kunde dyka upp var som helst, så mycket förstod han.

Lärga fimpade sin sista cigg och gick tillbaka mot Folkabussen. Just som han satte nycklarna i låset kände han instinktivt att något inte stod rätt till. Han hann inte ens reagera innan två kostymklädda män överrumplat honom och fört upp honom mot bilens sida. Lärga kände hur kinden trycktes in i den kalla bilplåten.
– Du följer med oss i kväll. Jag tror att du kan hjälpa oss väldigt mycket, väste den ena mannen och ökade trycket ännu mer.
- WHAAAT??, skrek Lärga förskräckt.
– Har du träffat vår statsminister någon gång? frågade den andra mannen samtidigt som han bojade upp gamlingens händer bakom ryggen.

Fem minuter senare svängde en civilt polisfordon ut på E4:an i norrgående riktning. Bilen körde mycket fort.