Havskatterna kapitel 11

Samtidigt som Lärga slits in den civila polisbilen i Västberga avslutar de båda konspiratörerna en supé bestående av svartrötter och saltsten på en av Stockholms mer ansedda krogar. De hade båda varit tveksamma till att spendera hela folkpensionen på sådan extravagans, men kände samtidigt att tillfället krävde det. De var båda ytterst glada i hågen och var stolta, och kanske samtidigt lite skrämda, av den flodvåg som de snart skulle utlösa.

Det som återstod nu var enkelt. Informationen som fanns på chipet kunde med ett knapptryck spridas till alla världens medier. Det skulle vara kulmen på 10 års hårt och idogt arbete. De kunde inte hjälpa att känna känslor av antiklimax och saknad nu när det var så nära förestående. Därför beslutade de sig för att dra ut på ögonblicket ännu en stund. De gick på måfå runt i staden tills de kom fram till DN-skrapan. Här beslutade de sig för att gå in och bege sig uppför taket för att betrakta staden från ovan.

Där uppe bredde Stockholm ut sig som en miniatyrvärld. Människorna var som myror som körde runt i små små myrbilar, konkluderade den mer poetiske av de två pensionärerna. Den här kvällen var det vindstilla, och stadens brus var knappt hörbart. De kunde inte hjälpa att snegla bort mot Rosenbad, där de anande satt en allt annat än nöjd statsminister.

Plötsligt bröts den rofyllda vyn av ett infernaliskt oväsen. De båda fick sätta händerna för öronen samtidigt som de fick kämpa med att hålla sina hattar på plats. I det ögonblicket seglade en väldig Black Hawk helikopter fram över deras huvuden. De blev så överraskade att de inte märkte att en människa firades ner från helikoptern med hjälp av en vajer. Innan de hann reagera hade Lärga snappat upp chipet som Lille Mattias hade haft i handen hela tiden. Långsamt virades Lärga sedan tillbaks in i Black Hawken.

- Haha! Jag jobbar för Fråstis nu! See you in hell, kukar!!!!!!