Havskatterna, kapitel 12

Lattinelli var full när det plingade till i mobilen. Med viss möda fipplade han upp den ur fickan. Han kisade mot displayen.

"It's been taken care of. /The bulgarian"

Han var tvungen att ta leta upp sina läsglasögon. Kunde det verkligen stämma? Han gick ett varv runt rummet innan han hittade sina bågar. Några sekunder senare förstod han att han läst alldeles rätt. Han var nära till lyckotårarna när han med darriga fingrar knappade in svaret "Den jävla rävarna in the backyard!" och skickade tillbaka. Texten gick från slottet vid Comosjön till Rosenbad på ett ögonblick.

Frstggrrd och Högberg gjorde en spontan highfive när meddelandet från Italien kom.
– My ladies and gentlemen - we got 'em! skrockade Högberg och fyllde rummet med tung kubansk cigarrök.
– Hihi, fnissade Frstgrrrd på sitt karaktäristiska sätt.

Det var över.

De hade åter besegrat sina motståndare; ytterligare en gång överlevt mot alla odds. Månsen var tillintetgjord, detroniserad - eller köpt om man så vill - och framförallt: Håkan och Lille Mattias skulle snart sitta bakom lås och bom för all framtid.
– Lmao idd, skrek Blundell från datarummet.

- Men hur gör vi med Grönland, frågade Frstggrrd i ett plötsligt infall av tvivel.
- Äh, låt Lärga göra som han vill. Vi har kommit undan med långt värre saker än det där, skrockade Högberg och höjde sin cognacskupa.

- DIE OLD! DIE RICH!

***


Månsen öppnade ytterligare en påse. Tänk att det kunde kännas så bra att göra något som var så uppenbart fel. Bara ett dygn tidigare hade han varit helt inställd på att avslöja den största svenska politikerskandalen på 35 år, men nu ville han inte göra det längre.

För nu… nu var han rik.
Han fingrade på portföljen som Lärga lämnat hos honom för en halvtimme sedan.
"50 miljoner - det känns så rätt" tänkte han.
" ...och herregud så gott det är med dillchips!"

***

Det började dra kallt på DN-skrapans tak. Klockan hade passerat midnatt och det blev mörkare för varje timme som gick. Ett efter ett släcktes ljusen nedanför dem. Det hade gått tre timmar sedan Lärga överrumplat dem och försvunnit, men de sista orden ekade fortfarande i Mattias huvud.

"See you in hell, kukar!"

Ljudet från en helikopter närmade sig innan det försvann igen.

De visste att de inte skulle komma någonstans. De var fast på taket, lämnade åt sitt öde. Utanför byggnadens ingång hopade sig poliserna och de hade förmodligen redan kommit upp om inte Frstggrrd och Högberg (eller Bismarck som Håkan kallade honom) hade velat njuta av segern sötma lite extra länge.

Håkan vände sig mot Mattias med blanka ögon.

– Ok, then listen. Let's not get caught.
– What're you talkin' about, svarade Mattias.
– Let's keep goin'!
– What d'you mean?
– …Go, sa Håkan och tittade ut i mörkret.
– You sure?
– Yeah… yeah.

Vinden mojnade tillfälligt. Någonstans i det avlägsna kunde man urskilja ett svagt ljud från rotorbladen på en helikopter. I övrigt hördes bara stadens sus, den där natten den 11 september 2051.