Havskatterna kapitel 13

Nu trodde ni kanske att det sista orden var sagt i havskattaffären. Ni är inte de enda. Lugnet hade åter lagt sig över regeringskabinetten i Stockholm och Rom och Månsen hade sagt upp sig från tidningen och öppnat bed & breakfast på Österlen. De båda konspiratörernas fattigmansbegravningar hade inte varit välbesökta, och det hade inte varit någon som hade ställt några direkt obehagliga frågor om deras något aparta hädangång.

Allting var faktiskt helt som vanligt, och så ville nog alla egentligen att det skulle vara. Eller rättare sagt, alla utom en man. En man vars envishet endast övertrumfades av hans idioti.

Lärka hade till sist också tillhört förlorarna i den vackra soppan. Efter att han utfört Fråstgåårds smustiga verk blev han dumpad från en helikopter i norra Ishavet. Efter att ha klippt alla lösa ändar kände sig den saktmodiga statsministern återigen trygg, och drog ut till Harpsund för att fira jul. Det skulle dock visa sig vara den sista gången som han skulle underskatta Lärga.

Lärga hade definitivt varit med om värre. Han simmade nonstop genom nollgradigt vatten ända till Sibirens kust. Sedan började han fotvandra den långa vägen västerut. I reptilhjärnan ekade: "Fortsätt framåt, i Murmansk finns kärnvapen". Det går inte att i detalj skildra alla de äventyr och strapatser som Lärga upplevde på vägen, så jag väljer att snabbt klippa till det här kapitlets avslutningsscen. Den visar Lärga bakom rodret på en rysk kärnvapenbestyckad ubåt färdandes i riktning mot Stockholm. Vad ska ske nu?