Jag försöker tolka... jag kan inte

Tur. Tillfälligheter.

Enligt en matematiker som jag en gång läste om är det genomsnittliga livet för kort för att vara rättvist. Man ställs ideligen inför olika situationer i livet där man kan tala om tur eller tillfälligheter. Problemet, om det nu är ett sådant, är att den totala skillnaden mellan positivt och negativt utslag i specifika livssituationer inte alltid, eller inte särskilt ofta, behöver bli nära noll. Man skulle i så fall behöva leva mycket längre än så. Tio, kanske femton liv.

Man kan förstås göra det hur komplicerat som helst. Dra in grundläggande förutsättningar, gener, uppfostran, samhällssituation, talanger - you name. Lägga vikt vid hur stora problemen är, där exempelvis att sambon sticker med brevbäraren (stort negativt IF) väger upp tio positiva, fast mindre IF:s, som exempelvis hinna bussen med halvsekunden, vara speciellt utvald kund hos Telia, set-mot-lägre-set, slippa frågan om American Beautys regissör eller att Clayton Ince blir skadad på uppvärmningen. Fast det blir för svårt att reda ut. Och egentligen tror jag det handlar om någorlunda stora IF:s, annars borde ju Sifo och tusen personer knäcka matematikern grundligt. Men skit i det, poängen är en helt annan.

Vi struntar i exaktheten. Vi struntar också i att aktiva val påverkar tillfälligheterna; att förtjäna tur-grejen. Bort med vidskeplighet, bort med tro. Ingen Rhinehart och inga Branflakes på fjorton dagar. Och för allt i världen: inget turikärlek-oturispel.

Enligt matematikern är det alltså så att vissa går igenom livet med mer tur än andra. Det låter kanske inte så revolutionerande, men jag tror det är väsentligare än vad många tror. Väsentligt med kanske skadligt. Att förhålla sig till den sanningen. Min definitiva uppfattning är att de flesta förhåller sig precis tvärtom. Visserligen är det en olycka kommer sällan ensam men däri ligger en underförstådd betydelse att de positiva sakerna kommer väga upp så småningom.

Det vänder. Det måste jämna ut sig. Eller omvänt. Snart kommer bakslaget. För bra för att vara sant.

Noll. Så mycket betyder de. Kanske lika innerligt korkade som tala är silver. Jag förstår att det bara att det oftast bara är klyschor men klyschor är klyschor för att de betyder något centralt, för att de sammanfattar en allmängiltig föreställning om något, någon.

Resonemanget om att det jämnar ut sig kan också vara en försvarsmetod, det inser jag också, och förkastar inte heller. Effektivt självbedrägeri. Som så mycket annat. För att överleva något jobbigt med mycket negativa IF:s ser man fram emot när det vänder. För att inte tappa fattningen av många positiva IF:s håller man en låg inre profil, som ett skyddsnät. Kontroll respektive kontroll.

Men ändå rättvisa fuck you. En gång träffade jag en fascinerade människa som talade om just det. Fast, inflikade han, så måste jag tro på nån slags gudomlig rättvisa. Kanske inte gudomlig just bokstavligt, men du förstår vad jag menar. Det kan vara, nej det är självbedrägeri, men vad är inte det? Det handlar om att ta sig vidare, vårda sig själv, göra sånt man trivs med, vara effektiv. Må bra. Skit i att det inte är rättvist, eller ännu bättre: vägra inse faktum/gör uppror mot det/bevisa motsatsen/whatever. Till sist citerade han nån Claptonlåt som jag inte kände till. It strikes you further down the road typ. Tänk så.

För att det är lättast.
För att det är mest tilltalande.
För att det är vackrast.
För att det är fel. Alltså rätt.

Jag tänkte så och det gick ganska bra. Ända tills jag kom att tänka på att jag en gång läste om en matematiker med en teori.

Och ridå.

Potentiella anfallspar

Tänk att du tänker.

Tänk dig en inomhusuppställning utan målvakt med antingen Frank-Fjelkner eller Venusfällan som backpar.

Vilken är då bästa anfallsduo? Rösta!