Havskatterna kapitel 11

Samtidigt som Lärga slits in den civila polisbilen i Västberga avslutar de båda konspiratörerna en supé bestående av svartrötter och saltsten på en av Stockholms mer ansedda krogar. De hade båda varit tveksamma till att spendera hela folkpensionen på sådan extravagans, men kände samtidigt att tillfället krävde det. De var båda ytterst glada i hågen och var stolta, och kanske samtidigt lite skrämda, av den flodvåg som de snart skulle utlösa.

Det som återstod nu var enkelt. Informationen som fanns på chipet kunde med ett knapptryck spridas till alla världens medier. Det skulle vara kulmen på 10 års hårt och idogt arbete. De kunde inte hjälpa att känna känslor av antiklimax och saknad nu när det var så nära förestående. Därför beslutade de sig för att dra ut på ögonblicket ännu en stund. De gick på måfå runt i staden tills de kom fram till DN-skrapan. Här beslutade de sig för att gå in och bege sig uppför taket för att betrakta staden från ovan.

Där uppe bredde Stockholm ut sig som en miniatyrvärld. Människorna var som myror som körde runt i små små myrbilar, konkluderade den mer poetiske av de två pensionärerna. Den här kvällen var det vindstilla, och stadens brus var knappt hörbart. De kunde inte hjälpa att snegla bort mot Rosenbad, där de anande satt en allt annat än nöjd statsminister.

Plötsligt bröts den rofyllda vyn av ett infernaliskt oväsen. De båda fick sätta händerna för öronen samtidigt som de fick kämpa med att hålla sina hattar på plats. I det ögonblicket seglade en väldig Black Hawk helikopter fram över deras huvuden. De blev så överraskade att de inte märkte att en människa firades ner från helikoptern med hjälp av en vajer. Innan de hann reagera hade Lärga snappat upp chipet som Lille Mattias hade haft i handen hela tiden. Långsamt virades Lärga sedan tillbaks in i Black Hawken.

- Haha! Jag jobbar för Fråstis nu! See you in hell, kukar!!!!!!

Havskatterna, kapitel 10

I höjd med Västberga svängde han in vid en bensinmack. Inte för att tanka, men väl för att tänka. Han var tvungen att känna efter en sista gång, försäkra sig en gång för alla. Var det han gjorde det rätta?



Det var den 10 september 2051 och klockan hade just passerat nio. Det var en klar och ganska kall kväll, precis som vilken som helst egentligen.

Lärga tände en cigg.

"Få se nu" tänkte han och började räkna på fingrarna. Han gjorde alltid det när han skulle koncentrera sig, oavsett om det han tänkte på hade med siffror att göra eller inte.

"Jag har gjort allt som Mattias och Håkan har bett mig om. Jag har hotat folk i deras hem. Jag har lagt ut minor i Kävlingeån. Jag har satt Ola Kassler i personlig konkurs. Jag har bränt ner kannibalmuseet och jag har delat ut hotfulla träkorvar till barn. Jag har skändat och torterat, jag har skrubbat folk med lut, jag har stulit en fjärilssamling, jag har skrattat åt skämt som jag inte förstår, jag har kört helikopter naken – jag har gjort allt! Okej för den där gången jag sabbade Håkans äktenskap när jag pippa litta med hans brassefru på den där swingersfesten i Piteå men det var ju innan hela den här skiten började. Det räknas inte. Så… vafan har jag egentligen fått ut att allt det här?"

Lärga hade med åren lärt sig att han ofta tänkte fel, att hans resonemang gärna landade på fel ställe när det handlade om lite mer invecklade saker. Men ju mer han funderade, desto mer övertygad blev han om att han hade rätt den här gången. Lille Mattias och Håkan hade blåst honom. Det som Mattias sa kunde bara inte stämma. Att den här manicken – vad kallade han den, en UV-ugn? – skulle vara lika dödlig som vilken kärnvapensspets som helst, nej det gick bara inte att tro på.

Han drog handen genom sitt långa blonderade hår innan han pillade upp en dosa Grov ur fickan på armybyxan. Den gigantiska prillan gav stimulans åt reptilhjärnan.

"Jamen det är klart det är rätt" tänkte han.
"Att jag bytte ut chippet mot ett annat och stack iväg med originalet för att ge det till Månsen, ja, det måste vara det riktiga. Vad är det som fule Hågan brukar säga? Att den dära Månsen, det är Sveriges mest sensationsschyssta journalist det! Eller hette det sensationslasta? Sensationsvissna? Äh, nånting sånt var det. Och visst fan blev gubbhelvetet intresserad när jag ringde upp även om det tog lång tid för honom att fatta varför jag kastade in träkorven i hans lägenhet."

Lärga gillade inte Månsen, men det kunde inte hindra honom i det här läget. Uppgifterna skulle ut, Månsen skulle ta åt sig äran och Lärga skulle ersättas med den största summan som en svensk tidning någonsin betalat ut till en privatperson. "Om uppgifterna nu är korrekta, vill säga" hade Månsen sagt med en ton som Lärga uppfattade som överlägsen. Eller bögfittig, för att använda hans egna ord som han vrålat ut i intet efter att han lagt på luren i morse.

Men nu var det han som hade kontrollen. För pengarna skulle han bomba hela jävla Grönland tillbaka till istiden, även om det fortfarande återstod en del jobb. Han visste att han var tvungen att koncentrera sig. Faror kunde dyka upp var som helst, så mycket förstod han.

Lärga fimpade sin sista cigg och gick tillbaka mot Folkabussen. Just som han satte nycklarna i låset kände han instinktivt att något inte stod rätt till. Han hann inte ens reagera innan två kostymklädda män överrumplat honom och fört upp honom mot bilens sida. Lärga kände hur kinden trycktes in i den kalla bilplåten.
– Du följer med oss i kväll. Jag tror att du kan hjälpa oss väldigt mycket, väste den ena mannen och ökade trycket ännu mer.
- WHAAAT??, skrek Lärga förskräckt.
– Har du träffat vår statsminister någon gång? frågade den andra mannen samtidigt som han bojade upp gamlingens händer bakom ryggen.

Fem minuter senare svängde en civilt polisfordon ut på E4:an i norrgående riktning. Bilen körde mycket fort.

Havskatterna, kapitel 9

Samtidigt som de två gentlemännen omsorgsfullt smidde sina ränker närmade sig en volkswagenbuss långsamt Stockholms södra förstäder. Bakom ratten satt Lärga, ute på sitt eget korståg och med lojalitet för en sak, och endast en, närmare bestämt att utsätta Grönlands naturbefolkning för guds vrede i form av atomvapen. Ända sedan barnsben hade Lärga närt ett synnerligen innerligt hat för inuitisk kultur. Allt som den stod för i fråga om mytologi, levnadssätt och konsthantverk. Hans motiv till denna aversion var kända endast av honom själv, men icke desto mindre var den verklig och högst farlig.

Han mindes fortfarande dagen då Johansson och Lägerröth hade uppsökt honom på gården i Önneköp för att få hjälp med att förverkliga sina onda planer. Visserligen hade han inte mycket till övers för herrarna. Han betraktade dem som högst svaga pokerspelare som heller inte drack manliga mängder. Dock gick han med på att ställa sina diaboliska krafter till deras förfogande. Han hade bara ett krav, en kärnvapenbestyckad interkontinental robot. Herrarna lovade honom detta, och de började långsamt att skrida till verket.

Lite väl långsamt för Lärga. Efter tio år av omsorgsfullt smidda planer började Lärga långsamt tvivla på att han någonsin skulle få se sin kärnvapenspets. Ändå fortsatte han rutinmässigt att mörda, lemlästa och lämna meddelande fästa på träkorvar. Politik var han inte intresserad av. Han hade som sagt en egen agenda. Men någonting längst inne i hans reptilhjärna hade de senaste dagarna uppfattat att någonting var fel. Mycket fel.

Nu sitter han därför i sin buss körandes i riktning mot den kungliga hufudstaden. De svarta molnen börjar hopa sig på himlen. Det är här som denna sorgliga historia kommer att få sitt gruvliga slut.

Havskatterna, kapitel 8

Håkan och Lille Mattias hade förberett sig i många år. De kunde varenda detalj utantill, de behövde inte ens anstränga dig för att exakt återge hur allt hängde samman. I deras ögon var dokumentet bara formalia - kunskapen fanns i deras huvuden sedan en lång tid tillbaka - men det skulle ju bevisas också. Och oj, vad det skulle bevisas.
– Let's fuck this country in the pussy, sa Håkan och fingrade på det lilla chippet med all information.

Det var tio år sedan de satte igång projektet som de snabbt döpte till Havskatterna. Namnet skulle både påminna om djurets latinska namn Anarrhichesis som betyder klättrare - vilket Mattias tyckte var symboliskt för kvartetten - och det faktum att de skrev om osedvanligt fula fiskar, något som Håkan gärna framhöll i deras interna diskussioner. Hur som helst, båda gillade namnet och båda visste vilket genomslag deras avslöjande skulle komma att få.

Med hjälp av sina unika bakgrundskunskaper och lika speciella kontakter - både i maktens korridorer och i den undre världen - hade de lyckats lägga hela pusslet utan att någon hade kunnat hindra dem. Visst hade de stött på motstånd och besvärliga frågor då och då, men här hade Lars Lärga varit ovärderlig. Inget problem hade varit för stort, ingen motståndare för farlig.

Och nu var det nära.

Håkan och Mattias vågade knappt tänka på vilka effekter det skulle få för dem personligen. Samtidigt kände de att de varit noggranna. Hade det velat hade de kunnat trycka på knappen redan för två år sedan men de visste mer än väl att det var tvunget att vara vattentätt. Kunde man hitta en lucka eller ett frågetecken i relationen eller i korrespondensen mellan Mårten Frstggrrd och finansminister Högberg - ja, då riskerade allt att falla. Sådana vara reglerna.

Men det var kartlagt in i minsta detalj. Det svenska, och italienska för den delen, folket skulle få reda hur de fyra Havskatterna fuskat, mutat och hotat sig till den politiska toppen. Alla skulle få veta allt om pakten som slöts mellan Högberg, Frstggrrd och Lattinelli på den där nattklubben i Örtofta för trettiofem år sedan, de skulle få reda på allt om sockerbruksmiljarderna, de skulle få reda på hur den arbetslöse Höörsbon J. Blundell hotat att avslöja generande detaljer om Frstggrrds privatliv och kort därefter erbjudits en ministerpost i statsministerns regering - ja, allt skulle ställas ut i offentlighetens ljus. Till och med kaffeflickorna. Och imorgon var dagen det skulle ske.

De hade tidigt valt bort Månsens före detta tidning, de ville inte att han skulle bli inblandad. Håkan ansåg helt inte att man kunde lita på honom medan Mattias ogillade Stockholmare av naturen. De hade kommit fram till att istället för att vända sig till en tidning skulle allting läggas upp på Donaubloggen, en sida de varit med och startat några år efter millennieskiftet.

Men trots att de gått igenom varenda tänkbart scenario fanns det fortfarande oroskänslor som inte gav med sig. Framförallt var det två tankar som inte släppte taget: Hur mycket kände Månsen till egentligen? Och kunde de lita på Lärga, hur visste de att han inte skulle byta sida?

Samtidigt insåg Håkan och Mattias att de inte kunde lägga för stor vikt vid sådana funderingar just nu - det var alldeles för sent för att backa ur. Ingenting skulle hindra dem och imorgon skulle en regering falla.

De båda herrarna skålade i Amaretto.

– För Väggarp!

Havskatterna, kapitel 7

Vi lämnar nu kort vår stackars felparkerade hjälte, och flyttar blicken till maktens korridorer på Rosenbad. Kanske finner denna besynnerliga rad av händelser sin förklaring i regeringens dunkla gemak.

Telefonen ringde återigen ettrigt. Statsministern torkade än en gång sin fuktiga panna och tvekade att greppa telefonluren. Det hade varit en lång dag på jobbet, och ännu var inget slut i sikte. Tigande betraktande han telefonluren. Det var först efter en lång blick från finansminister Högberg, i regeringskretsarna mer känd som Vogels, som statsministern motvilligt lyfte den alltjämt ringande tingesten.

Kulturminister Lundell och finansminister Högberg betraktade nervöst sina händer och vågade inte så mycket som andas medan statsministern talade. Efter tre eviga minuter lade han på luren och vände sig beslutsamt mot sitt kabinett.

- Mina herrar. Nu är det allvarligt som graven. Jag pratade precis med premiärminister Lattinelli från Rom, och vår lilla prekära historia har nu fått internationella förvecklingar. Nu finns det bara en sak att göra. Vi måste ingå en allians så ohelig att jag knappt ens vågar föra den över mina läppar.

Vi måste föra hit Lärga...