Ta-ta, ta-ta
Jag har inget att göra här i mitt palats, folkskaror står och skriker smäldelser mot min ätt och livgardet verkar mest vara intresserat av att spela canasta. Sisi bråkar och artilleriet har de tagit ifrån mig. Åhh, det är så svårt att hitta något att göra! Man kanske borde försöka sig på en sådan där intervju? Precis som när Neue Freie Presse intervjuar lymmelaktiga demokrater? Ja, det gör jag!
Jag är ju så ensam just nu och av hälsoskäl bör jag inte intervjua mig själv. Därför måste jag hitta någon som förekommer i min fantasi. Jag bör dock inte välja någon av de närmaste figurerna som jag brukar tala med, Wilhelm II, Adriatica von Mylendonck eller amiral Lasalles måste tyvärr sållas bort från listan. Jag vill tala med någon gammal vänskap, någon som just för tillfället befinner sig många mil bak i hjärnbarken och som ytterst motvilligt vill visa sitt urgamla ansikte. Jag ringer upp.
KaiserFranz: Hello, det ekar i mitt huvud, svara ganz schnell!
(avbrott)
KaiserFranz: HALLO! HALLO! Wo sind Sie, meine kleine süsse Engel?
(Okänd röst): Hull keftajäveln för fan, det låter ju för jävligt!
KaiserFranz: Oh, pardon! Vem är Ni?
(Okänd röst): Nathan Söderblom! Det spränger och larmar, det dånar och blixtrar! Så är min melodi!
KaiserFranz: Entschuldigen Sie, då ska jag inte störa i dina små affärer.
KaiserFranz:HALLO! Der Kaiser anropar! Snälla, få bort ekandet i mitt huvud! Det låter alldeles förskräckligt!
(Okänd röst): Låt mig hjälpa dig!
KaiserFranz: Och vem kan du vara, du som talar så segt att tungan nästan fastnar i halsen på dig?
(Okänd röst): Jag är amiral Lasalle.
KaiserFranz:NEJ FÖR FANKENFÖTTER! UT UT UT! Du ska vara i Spanien och rädda
amerikanska författare från pendeln! Lass mich im Ruhe!
Amiral Lasalle: Okej, akta dina pälsar nu under vintern bara, annars tar bara den bildade småborgerligheten dem och skänker dem till författareliten.
KaiserFranz: Ge inte mig råd ditt gamla kasern-kadaver, jag vet nog hur upprättandet av en riksidé bör genomföras! Underskatta inte 500-års inavel! Usch och fy, nu lägger jag på!
KaiserFranz: Stackars mig! Ingen verkar online idag. Jag ska försöka ytterligare en gång, sedan får det vara nog.
KaiserFranz: Jaja, nu anropar jag hela världshistorien, är det någon som vill svara en arm österrikare på ålderns blåsiga höst?
(Okänd röst): Hej, hur mår du? Jag är drottning Blanka av Namur, mitt yttre är som ett trolskt skimmer av syrenfärgade önskningar. Helst av allt i hela världen skulle jag vilja uppleva freden i St. Germain 1919 och bara vara med som ett osynligt väsen, beredd att rädda Europas själ från undergång och styra dess öde mot en ljusare framtid - långt bort från människans förgängliga förstörelselusta.
KaiserFranz: Nu orkar jag inte mer. Men idén om Wienkongressen var inte fel. Jasså jaha? St. Germain? Känner jag inte till. Måste vara något flyktigt, typ som att skriva en roman om en grabb med propeller på ryggen eller om en odödlig man som inte är aristokrat.
Godnatt. Nu ska rösterna i mitt huvud sova.
