Havskatterna kapitel 13

Nu trodde ni kanske att det sista orden var sagt i havskattaffären. Ni är inte de enda. Lugnet hade åter lagt sig över regeringskabinetten i Stockholm och Rom och Månsen hade sagt upp sig från tidningen och öppnat bed & breakfast på Österlen. De båda konspiratörernas fattigmansbegravningar hade inte varit välbesökta, och det hade inte varit någon som hade ställt några direkt obehagliga frågor om deras något aparta hädangång.

Allting var faktiskt helt som vanligt, och så ville nog alla egentligen att det skulle vara. Eller rättare sagt, alla utom en man. En man vars envishet endast övertrumfades av hans idioti.

Lärka hade till sist också tillhört förlorarna i den vackra soppan. Efter att han utfört Fråstgåårds smustiga verk blev han dumpad från en helikopter i norra Ishavet. Efter att ha klippt alla lösa ändar kände sig den saktmodiga statsministern återigen trygg, och drog ut till Harpsund för att fira jul. Det skulle dock visa sig vara den sista gången som han skulle underskatta Lärga.

Lärga hade definitivt varit med om värre. Han simmade nonstop genom nollgradigt vatten ända till Sibirens kust. Sedan började han fotvandra den långa vägen västerut. I reptilhjärnan ekade: "Fortsätt framåt, i Murmansk finns kärnvapen". Det går inte att i detalj skildra alla de äventyr och strapatser som Lärga upplevde på vägen, så jag väljer att snabbt klippa till det här kapitlets avslutningsscen. Den visar Lärga bakom rodret på en rysk kärnvapenbestyckad ubåt färdandes i riktning mot Stockholm. Vad ska ske nu?

Havskatterna, kapitel 12

Lattinelli var full när det plingade till i mobilen. Med viss möda fipplade han upp den ur fickan. Han kisade mot displayen.

"It's been taken care of. /The bulgarian"

Han var tvungen att ta leta upp sina läsglasögon. Kunde det verkligen stämma? Han gick ett varv runt rummet innan han hittade sina bågar. Några sekunder senare förstod han att han läst alldeles rätt. Han var nära till lyckotårarna när han med darriga fingrar knappade in svaret "Den jävla rävarna in the backyard!" och skickade tillbaka. Texten gick från slottet vid Comosjön till Rosenbad på ett ögonblick.

Frstggrrd och Högberg gjorde en spontan highfive när meddelandet från Italien kom.
– My ladies and gentlemen - we got 'em! skrockade Högberg och fyllde rummet med tung kubansk cigarrök.
– Hihi, fnissade Frstgrrrd på sitt karaktäristiska sätt.

Det var över.

De hade åter besegrat sina motståndare; ytterligare en gång överlevt mot alla odds. Månsen var tillintetgjord, detroniserad - eller köpt om man så vill - och framförallt: Håkan och Lille Mattias skulle snart sitta bakom lås och bom för all framtid.
– Lmao idd, skrek Blundell från datarummet.

- Men hur gör vi med Grönland, frågade Frstggrrd i ett plötsligt infall av tvivel.
- Äh, låt Lärga göra som han vill. Vi har kommit undan med långt värre saker än det där, skrockade Högberg och höjde sin cognacskupa.

- DIE OLD! DIE RICH!

***


Månsen öppnade ytterligare en påse. Tänk att det kunde kännas så bra att göra något som var så uppenbart fel. Bara ett dygn tidigare hade han varit helt inställd på att avslöja den största svenska politikerskandalen på 35 år, men nu ville han inte göra det längre.

För nu… nu var han rik.
Han fingrade på portföljen som Lärga lämnat hos honom för en halvtimme sedan.
"50 miljoner - det känns så rätt" tänkte han.
" ...och herregud så gott det är med dillchips!"

***

Det började dra kallt på DN-skrapans tak. Klockan hade passerat midnatt och det blev mörkare för varje timme som gick. Ett efter ett släcktes ljusen nedanför dem. Det hade gått tre timmar sedan Lärga överrumplat dem och försvunnit, men de sista orden ekade fortfarande i Mattias huvud.

"See you in hell, kukar!"

Ljudet från en helikopter närmade sig innan det försvann igen.

De visste att de inte skulle komma någonstans. De var fast på taket, lämnade åt sitt öde. Utanför byggnadens ingång hopade sig poliserna och de hade förmodligen redan kommit upp om inte Frstggrrd och Högberg (eller Bismarck som Håkan kallade honom) hade velat njuta av segern sötma lite extra länge.

Håkan vände sig mot Mattias med blanka ögon.

– Ok, then listen. Let's not get caught.
– What're you talkin' about, svarade Mattias.
– Let's keep goin'!
– What d'you mean?
– …Go, sa Håkan och tittade ut i mörkret.
– You sure?
– Yeah… yeah.

Vinden mojnade tillfälligt. Någonstans i det avlägsna kunde man urskilja ett svagt ljud från rotorbladen på en helikopter. I övrigt hördes bara stadens sus, den där natten den 11 september 2051.